Tester kan vara intressanta, löjeväckande och ibland blodtryckshöjande. Ubuntu Sveriges testpatrull har gett sig på att testa om bilen kan konkurrera med cykeln.

Eventuella likheter med verkliga tester är en ren tillfällighet...

Det talas mycket för att bilarna numera skulle vara så enkla att använda att de skulle kunna brukas av vanliga människor, för att köra till jobbet, köra ungarna till dagis och för vanliga tjänsteresor. Man tvivlar ju på att det skulle kunna vara sant. Bilen kan knappast konkurrera med cykeln. Testpatrullen har ändå gjort ett ingående och objektivt test.

För många alternativ
Första problemet var ju att välja. Bilar finns i oerhört många olika storlekar, märken, färger och modeller. Redan där reser sig oöverstigliga problem för icke-experten. Även när man har valt märke och modell återstår det att välja om man ska ha sollucka, luftkonditionering, dieselmotor, turbo eller andra obegripliga tillval och tillbehör. Varför kan de inte enas och standardisera? En bil är en bil. Vem behöver olika märken och varianter?

Användargränssnittet suger
När det så blev dags att testa, visade det sig att användargränssnittet inte alls följer samma standard som min cykel. Först och främst var det ett fasligt pillande med nycklar och lås. Jag låser aldrig min cykel, så varför skulle jag vilja låsa en bil? Även när det gällde själva styrstången, så var den rund som ett mindre cykelhjul, det är ologiskt.

Jag kunde inte hitta ringklockan, fastän jag letade och faktiskt också läste instruktionsboken från pärm till pärm. Annars fanns det en fruktansvärd mängd med knappar, reglage och instrument. Min cykel har minsann fler växlar än den bil jag testade, men ändå avsevärt färre reglage och inställningsmöjligheter.

En oljig nörd
Inte heller pedalerna följde den etablerade cykelstandarden. Det fanns till och med tre pedaler, så bilar måste vara konstruerade för personer med tre ben. Eftersom bilen vägrade förflytta sig trots idogt trampande på pedalerna, så jag var tvungen att tillkalla en oljig bilnörd som hjälpte mig komma igång.

Jag kom iväg på en hisnande färd genom landskapet. Onekligen gick det snabbt och taket ovanför sadeln imponerade när vi kom in i ett störtregn. Här finns onekligen ett antal förbättringar man skulle kunna införa på cyklarna.

Stabiliteten ett problem
Färden fick dock ett snabbt slut. En ilsket röd lampa lyste på panelen framför styret och efter ett tag tystnade maskineriet och bilen stannade och lät sig inte startas igen. Återigen var jag tvungen att tillkalla en av dessa odrägliga bilnördar, som inte helt artigt informerade mig om att bilen behövde "tankas", vad det nu kan innebära. Om den behöver det så borde den väl också fixa det automatiskt om den nu ska vara så modern och avancerad... Nej, man skulle köra till en speciell "bensinstation" och fylla på en stinkande vätska som dessutom kostade mer än en begagnad cykel.

Slöseri med utrymme
Testbilen hade två pakethållare, en fram och en därbak. Båda fiffigt försedda med luckor som skydd mot väder och smuts. Den främre pakethållaren var emellertid belamrad med något slags bullrande, varm och illaluktande teknisk anordning. Skandalöst! Ett sådant slöseri med utrymme. Detta åbäke måste avlägsnas innan en sådan produkt blir säljbar.

Underhållskostnaderna skrämmer
Den genomsnittlige bilnörden lägger mycket av sin fritid på att svetsa, skruva, lackera och ändra om sina bilar eftersom de uppenbarligen inte levereras i användbart skick. Det kräver mycket kunskaper, och en betydande händighet. Dessutom krävs en verkstad med en omfattande och dyrbar utrustning, inkluderande otäcka saker som svetsaggregat och vinkelslip. Den genomsnittlige ensamstående sjubarnsmodern eller stressade affärsmannen har knappast varken tid, råd eller lust med detta. Att köpa motsvarande tjänster till en timkostnad om 700 kronor skulle emellertid ställa sig väldigt dyrbart.

Tråkig lack
Den testade bilens utseende imponerade inte heller. Hela fordonet var lackerat i en och samma röda kulör. De flesta utom de billigaste cyklarna har en mer sofistikerad dekor med flerfärgslack, dekaler och en liten mässingskylt som avslöjar fabrikatet.

Slutsatser
Slutsatsen är att bilen inte alls är redo för den vanliga användaren. Som teknisk kuriositet och hobbypryl för den tekniskt intresserade kan den däremot ha ett visst berättigande. Ge mig min cykel tillbaka, den begriper jag mig på.

Detta objektiva test är utfört i samarbete med CTI, Clueless Testers Inc och tidningen Ute och cyklar och sponsrat av Cykelfabrikörernas riksförbund.

Publicerades 2003-08-22 23:26:27, publiceras igen på förekommen anledning.

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=400&a=417132

http://urban.it.hik.se/klug/index.php?id=138

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om Ubuntu, cyklar, GP, tester, bilen, ironi