Det är tydligen jag det, Jag är ju den typiska personen som går militäriska marcher hemma och inte nog med det jag står på ett och samma ställe hela tiden.

Ja, det är sådant man får klagomål på i alla fall. Om sanningen ska fram så är jag inte uppe och går så mycket när jag är hemma jag sitter mest framför datorn och pillar med Ubuntu eller så är jag ute och leker med min son i detta underbart vackra väder.

Men mitt beteende är tydligen inte det tystaste verkar det som, Jag sa det till min "kära" granne idag att Vi ska försöka att inte andas när vi är hemma så att han kan få sitta och lyssna på sin egen röst och inbilla sig ljud från ingen stans.

Tillbaka till vändret tycker ´jag det verkar vara mycket och bra sol ute nu´, För tillochmed jag har vågat mig ut från min dunkla boning och ut i solen, sitter med min fars bärbara på balkongen och njuter av solen värmande strålar. Jag funder mest på vad man ska hitta på när sonen ska hämtas från dagis och man har resten av dagen att leka på. Men känner jag min son rätt så blir det ett par timmar av utmattande fotboll och en massa bullar och saft.

Själva livet är en pärs isig att klara av, men det tillkommer även en rad olika problem och stunder av lycka. frågan är bara hur man ska hantera detta fenomen som vi kallar livet. Det är en fråga jag ställer mig själv varje morgon jag vaknar bara för att få perspectiv på dagen och tillvaron vi lever i.

Än en gång tackar jag för mitt ord.