Tal till våren den 30 april 1955

av Tage Danielsson

Uppsala Studenter!

Från våren har anlänt ett lyxtelegram:
”Beklagar. Fördröjd. Hinner nog inte fram.”
Så stod man där vackert med rimmen och versen
om ”vårar” och ”tårar” och ”bäckarnas brus”
och ”välkommen, vår, du som ej varit här sen
i fjol, vill jag minnas”, och ”våryrans rus”
och ”sjöarna kan man hart när redan ro på”…

Är våren försenad, vad kan det bero på?
Av solen i förrgår man knappast sett röken –
fast tidningsrubriker förtäljde oss om
att det lyste fram under kungabesöken
”en strimma ur molnen, när konungen kom”.
Men föredrar solen rentav rojalister,
så kan hon väl skina för Uppsalas del –
om inte det faktum att hon verkar bister
är Republikanska klubbens fel…

Så trodde vi först, men se nu har vi fått ett
förslag på remiss från bevillningsutskottet,
där utskottet enhälligt föreslår,
att vi ska dra in på vår vår i år.
ty utskottet avser att tjyvhålla på den –
fast möjligen kan vi så småningom få den
i smärre portioner av harmlös art;
ty utskottet finner det uppenbart
att vårkänslor hör till de asociala,
och man har just nu inte råd att betala
vad som kan betraktas som tidsfördriv
med en inflation i vårt känsloliv.

Man ber oss se bort från det gröna i träna.
och utskottet undrar vartill det kan tjäna
att slösa så gruvligt med solenergin
och sänka moralen hos blommor och bin.
Se bilaga ett – av det vanliga märket –
från Kungliga Ändamålsenlighetsverket:

”Verket har funnit för gott att uttala följande mening:
våren är asocial – bör alltså tas i beslag.
Alldeles särskilt hos er, studenter, som bör veta bättre,
är det beklagligt att se hurusom maj sjunges in.
Sociologiska skäl förmå oss att mana till ordning:
sången som göken han gal, är den studentsocial?
Sippan som lyfter sin krans och vårliga vindar som draga,
höja de rent rationellt vår nationalproduktion?
Genomsnittsmedelstudentens beteenderubbningstendenser
framträda särskilt markant från och med sista april.
Yrkas på grundval härav, att våren belägges med kvarstad.
Statens Aprilinspektions Ändamålsenlighetsverk.”

För vidare utredning avvaktas spänt den
ur utsända sociologformulär
framräknade genomsnittsmedelstudenten,
som är, så att säga, sig lik som ett bär.
Ska folkstatistiken få fram en sån där som
på klangdagar alltid blaserat gör tvärsom
och vars reaktion inför sista april
blir bara en fråga: ”Vad är det vi vill?
Vad har vi för glädje av Valborgsappellen,
att våren är kommen på sina ställen?
Och är inte det att betrakta som strunt,
att se hur det spritter samhället runt?”

Dessbättre har ingen av oss fallit offer
för denna blaserade vårkverulans,
som sover på subventionerade soffer
och biter sig själv i sin slokande svans.

Men än är en hisnande framtid vår,
och kanske så där om en hundra år,
när alla bohemiska äpplen är ätna
och alla beteenden under kontroll,
när alla är helt socialmedvetna
och pantbankens inkomst är plus minus noll,
när allt blivit lugnt vid Politiska knuten
och de äro borta, som kunde allt,
när forskning betalas per ord i minuten –
då kommer det män av en annan halt,
som pysslar med små kulturella attrapper
till självändamål, och som drunknar i papper –
då sitter man där åtta timmar om dagen
och nöter sin bak i ett papperskansli
och skriver blanketter och omhuldar magen
i någon sorts väldig studentindustri.
Och tankar läggs in i kansliets idérum,
och allt man kan sjunga är ”jerum, jerum”.

Hur den lugubra framtidsvyn kom till
är lätt att svara på. Det var i torsdags,
när våren just sagt upp sitt gamla avtal
att träda i funktion till Valborgsmäss.
I väntan på förlikningskommissionen
det föddes kalla svarta fula tankar.
Men våren fick ta del av skräckvisionen –
då bröt hon genast loss ur sina bojor
och skyndade att rädda oss ur faran
att fira Valborg såsom ämbetsmän.

Ty våren är det bästa korrektivet
mot all vår ämbetsmannamässighet:
för inte kommer våren i manschetter –
tvärtom, hon kommer som hon går och står,
en smula oblyg, fräck, och med en glimt
av ironi i sina klara ögon.
Hon är på sätt och vis asocial:
hon får oss lätt att vända opp och ner
på allt som vi har tänkt i vardagslag.
Hon väcker upp den slumrande rebellen,
så att man tänker ständigt rakt tvärtom
och frågar sig exempelvis så här:

Ett folkhem, vad är det? En tavelram,
som man med all sin kraft försöker fylla
med det vi brukar kalla för kultur.
Den ramen är en ovärderlig gåva –
och allra bäst, om det finns något i den.
Men risken är att ramen sväller ut
och flyttar in och blir sin egen tavla –
då är vi framme vid vår skräckvision:
det sociala blir sitt eget mål,
och forskaren, som skulle göra storverk,
förnöter tiden med att skriva kvitton.

Vad har nu våren med det här att göra?
Jo, hon kan med sin blotta atmosfär
ge oss inspiration att idka tankar,
som tänkaren kan ge ett egenvärde
utan att snegla mot sin folkpension.

Och därmed är vi inne på det andra,
som gör att våren är asocial:
hon är så otillständigt generös,
att hon får oss att växa ur oss själva,
det egna jaget och den egna gruppen,
som har så lätt att missförstå begreppet
och vara ”social” för egen räkning.
Det vore kanske inte särskilt farligt –
om hela jorden var ett enda folkhem;
men nu förhåller det sig inte så.

– Och plötsligt ser man, att egentligen
är våren just det sanna sociala,
det som vill spänna över hela jorden,
som med ”vår nästa” menar antipoden
likasåväl som nästa vårbalsdam.
Om våren gör att vi kan känna så,
då är rebellen inte samhällsfarlig.
*
Men att ändamålsenlighetsverket tycks tveka,
när våren släpps loss, har sitt randiga skäl –
det förstår vi så väl
har sitt randiga skäl:
för se våren, den dåren, vill lära oss leka.

Vi vill trotsa naturen och flyga som lärkan
och tro fullt och fast, att vi ej ramlar ner;
med förvåning vi ser,
hur vi dock ramlar ner –
vi vill upphäva lagen om orsak och verkan.

Vi vill stå och se på, när som vintrarna rasar,
och långt bortom Slottsbackens rundhorisont
vill vi jaga en dront
vid dess rundhorisont;
vi vill dragas som flugor till slätternas kasar.

Vi vill upphäva alla de logiska lagar
som toppridit oss hela klockvarvet runt –
vi vill hitta på strunt
hela klockvarvet runt
just i dessa vidunderligheternas dagar.

Vi vill sitta och titta i milslånga rader
när solen går opp och Gunilla slår sex –
alla stjärnorna släcks
när Gunilla slår sex,
när vi kravlar oss opp emot slottets fasader.

Och när majsolen stiger på himmelstapeten
då slutar vår barnsliga Askungenatt,
solen strör kilowatt
på vår Askungenatt –
och så reser vi åter till verkligheten.

Och förfasar man sig över den lilla leken
ska man komma ihåg: det är bara i dag,
som vi upphäver lag –
det är bara i dag,
som vi prompt vill försöka att vända på steken.

Vi vill inte fly bort från det statsmaskinella,
men vi tror att det kan göra kuggarna gott
att få leka så smått,
det gör kuggarna gott,
innan grottekvarnhjulen på nytt börjar gnälla.
*
Förresten kan det vara rätt så farligt
att hälsa våren alltför gravallvarligt –
tänk om hon sitter bakom molnens murar
och inte vill bli med och bara tjurar
för att hon inte på vår gård får leka…
Ty varför skulle annars våren tveka?

Ett fyrfaldigt leve för våren! Hon leve!
Hurra, hurra, hurra, hurra! Hurra.