JoWa
Global Moderator
Blev medlem: 09 jun 2012, 05:16 Inlägg: 6198 Ort: Boo
OS: Ubuntu
Utgåva: 20.10 Groovy Gorilla
|
 Tal till våren den 30 april 1955
Tal till våren den 30 april 1955
av Tage Danielsson
Uppsala Studenter!
Från våren har anlänt ett lyxtelegram: ”Beklagar. Fördröjd. Hinner nog inte fram.” Så stod man där vackert med rimmen och versen om ”vårar” och ”tårar” och ”bäckarnas brus” och ”välkommen, vår, du som ej varit här sen i fjol, vill jag minnas”, och ”våryrans rus” och ”sjöarna kan man hart när redan ro på”…
Är våren försenad, vad kan det bero på? Av solen i förrgår man knappast sett röken – fast tidningsrubriker förtäljde oss om att det lyste fram under kungabesöken ”en strimma ur molnen, när konungen kom”. Men föredrar solen rentav rojalister, så kan hon väl skina för Uppsalas del – om inte det faktum att hon verkar bister är Republikanska klubbens fel…
Så trodde vi först, men se nu har vi fått ett förslag på remiss från bevillningsutskottet, där utskottet enhälligt föreslår, att vi ska dra in på vår vår i år. ty utskottet avser att tjyvhålla på den – fast möjligen kan vi så småningom få den i smärre portioner av harmlös art; ty utskottet finner det uppenbart att vårkänslor hör till de asociala, och man har just nu inte råd att betala vad som kan betraktas som tidsfördriv med en inflation i vårt känsloliv.
Man ber oss se bort från det gröna i träna. och utskottet undrar vartill det kan tjäna att slösa så gruvligt med solenergin och sänka moralen hos blommor och bin. Se bilaga ett – av det vanliga märket – från Kungliga Ändamålsenlighetsverket:
”Verket har funnit för gott att uttala följande mening: våren är asocial – bör alltså tas i beslag. Alldeles särskilt hos er, studenter, som bör veta bättre, är det beklagligt att se hurusom maj sjunges in. Sociologiska skäl förmå oss att mana till ordning: sången som göken han gal, är den studentsocial? Sippan som lyfter sin krans och vårliga vindar som draga, höja de rent rationellt vår nationalproduktion? Genomsnittsmedelstudentens beteenderubbningstendenser framträda särskilt markant från och med sista april. Yrkas på grundval härav, att våren belägges med kvarstad. Statens Aprilinspektions Ändamålsenlighetsverk.”
För vidare utredning avvaktas spänt den ur utsända sociologformulär framräknade genomsnittsmedelstudenten, som är, så att säga, sig lik som ett bär. Ska folkstatistiken få fram en sån där som på klangdagar alltid blaserat gör tvärsom och vars reaktion inför sista april blir bara en fråga: ”Vad är det vi vill? Vad har vi för glädje av Valborgsappellen, att våren är kommen på sina ställen? Och är inte det att betrakta som strunt, att se hur det spritter samhället runt?”
Dessbättre har ingen av oss fallit offer för denna blaserade vårkverulans, som sover på subventionerade soffer och biter sig själv i sin slokande svans.
Men än är en hisnande framtid vår, och kanske så där om en hundra år, när alla bohemiska äpplen är ätna och alla beteenden under kontroll, när alla är helt socialmedvetna och pantbankens inkomst är plus minus noll, när allt blivit lugnt vid Politiska knuten och de äro borta, som kunde allt, när forskning betalas per ord i minuten – då kommer det män av en annan halt, som pysslar med små kulturella attrapper till självändamål, och som drunknar i papper – då sitter man där åtta timmar om dagen och nöter sin bak i ett papperskansli och skriver blanketter och omhuldar magen i någon sorts väldig studentindustri. Och tankar läggs in i kansliets idérum, och allt man kan sjunga är ”jerum, jerum”.
Hur den lugubra framtidsvyn kom till är lätt att svara på. Det var i torsdags, när våren just sagt upp sitt gamla avtal att träda i funktion till Valborgsmäss. I väntan på förlikningskommissionen det föddes kalla svarta fula tankar. Men våren fick ta del av skräckvisionen – då bröt hon genast loss ur sina bojor och skyndade att rädda oss ur faran att fira Valborg såsom ämbetsmän.
Ty våren är det bästa korrektivet mot all vår ämbetsmannamässighet: för inte kommer våren i manschetter – tvärtom, hon kommer som hon går och står, en smula oblyg, fräck, och med en glimt av ironi i sina klara ögon. Hon är på sätt och vis asocial: hon får oss lätt att vända opp och ner på allt som vi har tänkt i vardagslag. Hon väcker upp den slumrande rebellen, så att man tänker ständigt rakt tvärtom och frågar sig exempelvis så här:
Ett folkhem, vad är det? En tavelram, som man med all sin kraft försöker fylla med det vi brukar kalla för kultur. Den ramen är en ovärderlig gåva – och allra bäst, om det finns något i den. Men risken är att ramen sväller ut och flyttar in och blir sin egen tavla – då är vi framme vid vår skräckvision: det sociala blir sitt eget mål, och forskaren, som skulle göra storverk, förnöter tiden med att skriva kvitton.
Vad har nu våren med det här att göra? Jo, hon kan med sin blotta atmosfär ge oss inspiration att idka tankar, som tänkaren kan ge ett egenvärde utan att snegla mot sin folkpension.
Och därmed är vi inne på det andra, som gör att våren är asocial: hon är så otillständigt generös, att hon får oss att växa ur oss själva, det egna jaget och den egna gruppen, som har så lätt att missförstå begreppet och vara ”social” för egen räkning. Det vore kanske inte särskilt farligt – om hela jorden var ett enda folkhem; men nu förhåller det sig inte så.
– Och plötsligt ser man, att egentligen är våren just det sanna sociala, det som vill spänna över hela jorden, som med ”vår nästa” menar antipoden likasåväl som nästa vårbalsdam. Om våren gör att vi kan känna så, då är rebellen inte samhällsfarlig. * Men att ändamålsenlighetsverket tycks tveka, när våren släpps loss, har sitt randiga skäl – det förstår vi så väl har sitt randiga skäl: för se våren, den dåren, vill lära oss leka.
Vi vill trotsa naturen och flyga som lärkan och tro fullt och fast, att vi ej ramlar ner; med förvåning vi ser, hur vi dock ramlar ner – vi vill upphäva lagen om orsak och verkan.
Vi vill stå och se på, när som vintrarna rasar, och långt bortom Slottsbackens rundhorisont vill vi jaga en dront vid dess rundhorisont; vi vill dragas som flugor till slätternas kasar.
Vi vill upphäva alla de logiska lagar som toppridit oss hela klockvarvet runt – vi vill hitta på strunt hela klockvarvet runt just i dessa vidunderligheternas dagar.
Vi vill sitta och titta i milslånga rader när solen går opp och Gunilla slår sex – alla stjärnorna släcks när Gunilla slår sex, när vi kravlar oss opp emot slottets fasader.
Och när majsolen stiger på himmelstapeten då slutar vår barnsliga Askungenatt, solen strör kilowatt på vår Askungenatt – och så reser vi åter till verkligheten.
Och förfasar man sig över den lilla leken ska man komma ihåg: det är bara i dag, som vi upphäver lag – det är bara i dag, som vi prompt vill försöka att vända på steken.
Vi vill inte fly bort från det statsmaskinella, men vi tror att det kan göra kuggarna gott att få leka så smått, det gör kuggarna gott, innan grottekvarnhjulen på nytt börjar gnälla. * Förresten kan det vara rätt så farligt att hälsa våren alltför gravallvarligt – tänk om hon sitter bakom molnens murar och inte vill bli med och bara tjurar för att hon inte på vår gård får leka… Ty varför skulle annars våren tveka?
Ett fyrfaldigt leve för våren! Hon leve! Hurra, hurra, hurra, hurra! Hurra.
_________________ Groovy Gorilla | Firefox 87β | Privacy Badger
|